 |
|
|
 |
|
Vår första älskade boxer hette kort och gott Vox!
Pappa, som var frisör i Sundbyberg, där vi bodde, hörde av en kund talas om en liten boxervalp som fick sitta bunden vid ett element (han var 6 månader) för att han var så busig och för att familjen hade fått en liten bebis.
Sagt och gjort, pappa tog hem lillkillen och mamma blev vansinnig. Hon var mitt uppe i vårstädningen och hela lägenheten var uppochnervänd. Det sista hon ville ha var en hundvalp som inte var rumsren. Men min lillasyster och jag var förstås överlyckliga. Mamma gav med sig till slut och det skulle två år senare visa sig att denna underbara boxer blev hennes stora tröst när pappa gick bort endast 39 år gammal.
Vox eller Voxen, som vi kallade honom (han hade förstås en mängd andra smeknamn "Bullkiosken") t.ex. och han lystrade även till "Pettersson" av någon anledning), växte upp till en otroligt vacker boxerhane. Gul, med vita teckan, de finaste mörka ögon man sett och ett fantastiskt huvud. Vart vi än gick fick vi komplimanger. Det här var på 50-talet då boxern var en av de populäraste hundraserna endast slagen av schäfer och tax. Voxen var född 1954 och hans pappa var den norska tigrerade avelshanen Strandborg Quass (f. 1952), som länge ansågs ha det vackraste boxerhuvudet av alla. År 1954 hade det kommit förbud på öronkupering, tack och lov, så Voxen fick behålla sina fina sammetsöron. Hans mamma hette Mickie och var efter Champion Axons Fock och Kim av Kvarnåsa.
På Svenska Brukshundsklubbens utställning 1957 på K1 i Stockholm ställde mamma honom i Öppen Klass.
Knappt 3 år gammal vann han segrarklassen (som det hette på den tiden) fick hederspris och certifikat. Han vann över Key, och Siggesunds Uno, som sedermera blev meriterade champions.
Jag har kvar ett gulnat klipp ur DN och där står bl.a. "Boxern dominerade på brukshundsexpo....Vad beträffar jämnheten bland topphundarna var nog boxerhundarna de som intog första plats". Så konkurrensen var stenhård. Gissa om vi var stolta, mamma, min syster och jag!!
Hans seger gjorde att han fick avelsförfrågningar och han parades 5 gånger, varav tre resulterade i totalt 13 valpar.
På den tiden visste vi inte alls något om tävling och utställning, vi hade Voxen enbart som familjehund, en underbar och trogen kamrat, som älskade barn och bullar. Trots problem med matsmältningen och epilepsi fick han leva tills han var 10 år så när som på tre veckor. Det var svårt för mamma att ta det svåra beslutet trots att han led av stelhet och smärta den sista tiden. Voxen hade betytt så oerhört mycket för henne. Vi hade köpt hans favorittårta, som han fick en stor bit av, innan vi den 16 aug 1964, åkte till Veterinärhögskolan i Stockholm där han fick somna in.
________________________________________________
Monica 2008-09-12
Vackra Vox hos fotografen drygt 1 år gammal
Det skulle dröja ända till 1988 (24 år) innan det kom en ny boxer in i vårt liv. Då föddes buspojken Bill
(Zebritz Big Baron) efter Bobby Shaftoe of Winuwuk och Riano's Karitza. Trots sina stora tassar blev han ingen bjässe, snarare en liten och kompakt boxerkille, som verkligen gjorde sken för sitt namn. Han hade en nacke som få, vilket berodde på att han drog i kopplet som en galning. Och sin ettårsdag firade han med att flyga på en 10 årig skotte i hundgården i Vasaparken. Åh, så många fel vi gjorde med honom, stackarn! Men vi försökte så gott vi kunde att få bukt med hans hanhundsaggression. Åkte till Vätterstads Hundskola i Jönköping (mycket omskriven under början av 90-talet)
på en problemhundskurs. Jobbade på att bli bättre ledare, som han kunde lita på och så småningom blev det något bättre. Men under alla år fanns det bara kanske 3 hanhundar han kunde umgås med.
Han hade så mycket stress i kroppen, vilket senare resulterade i en kronisk mag och tarminflammation. De två första åren var mycket jobbiga för honom. Hans älskade matte, min syster, gick bort i bröstcancer, och hennes sjukdomstid påverkade honom lika mycket som oss andra. Han vägde då bara 26 kg och kunde bara äta fisk och ris, vilket inte gjorde honom fetare.
Dessutom visade det sig när han var drygt 1,5 år att han hade knäpålagring på höger knä och då gällde koppeltvång i 6 månader. Inget lek och bus och spring i skogen på hela sommaren.
Den första sommaren han var "min" på riktigt och allt lugnat ner sig och jag hittat ett foder hans mage tålde så gick han sakta upp i vikt. Han följde med mig till arbetet varje dag där han snabbt valde ut en plats där han hade full koll på allt och alla. Vilde Bill älskade alla människor och han var otroligt omtyckt även om det ibland blev väl mycket av det goda.
När han var tre år var han tvungen operera menisken i vänster knä och ni skulle sett honom någon dag efter operationen när han for fram på tre ben i rasande fart efter en tik han gillade.
Bill älskade barn och när han fick sin alldeles egna bebis, Hugo, mitt första barnbarn, 1996 blev han helt till sig av glädje.
Som om det inte räckte med mag- och knä- problem så
hade Bill även börjat få epilepsianfall som blev värre med åren och den sommaren han skulle fylla 10 år gjordes blodanalyser på Djurakuten. Men så den 9 augusti på kvällen drabbades han plötsligt, och orsaken får vi aldrig reda på, av magomvridning.
Jag hade tidigt bestämt att min glada Bill aldrig skulle behöva lida och han fick snabbt somna in på Bagarmossens Djursjukhus, även han 3 veckor innan sin 10 födelsedag.
Jag vill gärna tro att Vox och Bill leker och har kul tillsammans i sin hundhimmel!
__________________________________________________
Monica 2008-09-12
|
|
|
|
|
|